skenet från lyktorna kunde jag urskilja en tjenstflickas ansigte och klädsel.
»Fins här någon liten flicka som heter Jane Eyre?» frågade hon.
Jag svarade: »Ja;» man lyfte mig ur vagnen, min kappsäck togs fram och vagnen var snart borta ur min åsyn.
Jag var alldeles stel i lederna af att jag så länge suttit i samma ställning och förvirrad af vagnens oupphörliga buller och rörelse. Jag försökte emellertid samla mina tankar och såg mig omkring. Regn, blåst och mörker fylde luften; det oaktadt kunde jag dock, ehuru otydligt, se framför mig en mur, och i denna en öppen port. Genom denna port följde jag min ledsagarinna; hon tillslöt och igenläste den efter sig. Jag såg nu en stor bygnad med många fönster, och somliga af dem upplysta. Vi gingo nu uppför en bred och knagglig stig, slaskig och våt af regnet, och blefvo insläppta genom en dörr; derpå ledde mig tjenstflickan genom en mörk gång in i ett af en eldbrasa upplyst rum och lemnade mig der allena.
Sedan jag en stund stått vid brasan och värmt mina stelfrusna fingrar, såg jag mig omkring. Der fanns intet ljus; blott vid det då och då uppflammade skenet från eldstaden kunde jag urskilja de med papperstapeter beklädda väggarna, en öfver golfvet utbredd matta, gardiner och möbler af glänsande mahogny. Det var en sal, visserligen ej så stor och präktig som salongen i Gateshead, men i alla fall temligen treflig och beqväm. Jag stod just och funderade på hvad en tafla, som hängde på väggen, skulle föreställa, då dörren öppnades och en person inträdde med ett ljus i handen; en annan person följde tätt efter.
Den förra var ett långt fruntimmer med mörkt hår, mörka ögon och en blek hög panna. Hon var insvept i en stor schal, hennes utseende var allvarsamt, hennes hållning rak och ståtlig.
»Flickan är bra liten, för att bli skickad så der ensam,» sade hon och satte ned ljuset på bordet. Hon betraktade mig uppmärksamt en stund och tillade sedan:
»Det vore bäst för henne att snart få komma i säng; hon ser trött ut. År du trött?» frågade hon och lade sin hand på min axel.
