Sida:Jane Eyre (sv).djvu/525

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
251
jane eyre.

ty jag hade ofta sagt så; men deras naturliga finkänslighet afhöll dem från alla anmärkningar, utom att Diana frågade mig om jag var tillräckligt frisk och stark för att gifva mig ut på resa. Jag såg så blek ut, sade hon. Jag svarade henne att det enda onda jag led af, var en sinnesoro, från hvilken jag snart hoppades att blifva befriad.

De öfriga anordningarna för min resa voro snart vidtagna, och jag lemnade Moor-House klockan tre på eftermiddagen samt var strax efter fyra vid Whitcross’ vägvisare, väntande på diligensen, som skulle föra mig till det aflägsna Thornfield. Jag hörde den snart närma sig. Det var samma vagn, hvarur jag för ett år sedan nedsteg på just detta samma ställe, så ytterst olycklig, tröstlös och utan mål. Den stannade, då jag vinkade åt den. Jag steg upp — nu icke som då tvungen att lemna hela min förmögenhet i betalning. Jag var nu ännu en gång på väg till Thornfield och kände mig ungefär lik en brefdufva på sin återfärd till hemmet.

Det var en resa på sex och trettio timmar. Jag hade rest från Whitcross på en tisdagseftermiddag, och tidigt följande torsdagsmorgon stannade kusken, för att vattna sina hästar vid ett bredvid vägen beläget värdshus. Jag såg mig omkring, och gröna häckar, vidsträckta fält och låga kullar mötte mitt öga likt dragen i ett bekant ansigte. Ja, jag kände ganska väl igen karakteren i detta landskap och var öfvertygad att jag icke hade långt till min resas mål.

»Hur långt är det härifrån till Thornfield Hall?» frågade jag stalldrängen på stället.

»Ungefär två mil öfver fälten, miss», var svaret.

»Min resa är nu således slutad», tänkte jag för mig sjelf. Jag steg ur vagnen, lemnade min kappsäck tills vidare i stalldrängens vård, betalte min skjuts och begaf mig å väg. Den uppgående solen lyste på värdshusskylten, och jag läste i förgylda bokstäfver orden »Rochesters Vapen». Mitt hjerta klappade af glädje: jag var redan på min förra husbondes egor. En dystrare känsla intog dock snart glädjens plats, då jag tänkte:

»Din kära husbonde sjelf är kanske nu på andra sidan kanalen; och om han också är vid Thornfield, dit du nu skyndar, hvem är väl der mera än han? Hans vansinniga