stenpelaren, af fruktan att någon kunde upptäcka mig från fönstren! Jag behöfde nu icke lyssna om jag skulle höra någon dörr öppnas — eller steg på stenläggningen eller på gräsplanen! Allt var tyst och ödsligt, och portalen gapade tom och mörk emot mig. Hela framsidan var, såsom jag en gång hade sett den i drömmen, endast en tunn och bräcklig mur, med fönstergluggar utan glas. Inga tinnar, intet tak, inga skorstenar — allt var instörtadt!
Rundt omkring herskade dödens tystnad: hela nejden liknade en obebodd ödemark. Icke underligt att bref, som adresserades till ett sådant ställe, icke besvarades: lika väl kunde man skicka dem till grafhvalfvet i en kyrka. Stenarnas dystra svärta antydde det öde bygnaden undergått — det var tydligen en eldsvåda, som gått öfver den; men hvilka närmare omständigheter åtföljde denna brand? Hvad hade väl till följd deraf gått förloradt, utom träd och sten? Hade lif blifvit spildt, lika väl som egendom? Och om så var — hvilkens lif? Förfärliga fråga! Och ingen i närheten, som kunde svara derpå!
Under det jag ströfvade omkring bland dessa ruiner, fann jag snart att denna olycka måtte ha inträffat för längesedan. Både snö och regn hade säkert fallit deröfver, ty våren hade redan framkallat en yppig vegetation mellan alla dessa ramlade stenar och bjelkar. Men, ack! hvar fanns väl nu egaren till denna grushög? I hvilket land? I hvilka förhållanden? Min blick sväfvade ofrivilligt öfver till det grå kyrktornet, som syntes strax på andra sidan gårdsgrindarna, och jag frågade mig sjelf: »Är han kanske hos Damer de Rochester, delande hans trånga marmorgrift?»
Jag måste ha ett svar på alla dessa frågor. Jag kunde finna ett sådant endast på värdshuset, och dit begaf jag mig också oförtöfvadt. Värden sjelf bar in frukosten åt mig. Jad bad honom stänga dörren och sätta sig ned: jag hade några frågor att göra honom. Men då han efterkom min begäran, visste jag knappast huru jag skulle börja, så bäfvande kände jag mig för de svar han möjligen kunde komma att ge mig. Och likväl förberedde mig det skådespel jag nyss lemnat i viss mån på en sorglig berättelse. Värden var en medelålders man af aktningsvärdt utseende.
