smakade den sällhet hans blick så väl förmår skänka mig? — Men jag yrar: kanhända ser han i detta ögonblick solen gå upp öfver Pyreneerna eller öfver Medelhafvets vågor.»
Jag hade följt den låga trädgårdsmuren, men vände nu omkring ett hörn: der bredvid var en port, som ledde utåt ängen, mellan tvenne stenpelare. Bakom en af dem kunde jag utan fruktan taga en öfversigt af bygningens framsida. Jag böjde mitt hufvud försigtigt framåt, för att se åt om rullgardinerna för något fönster ännu voro uppdragna. Jag visste att jag derifrån ganska väl kunde taga en öfversigt af hela bygnaden. Jag tittade försigtigt fram — men stirrade i nästa ögonblick med vild och häpen blick framför mig; jag sprang fram från mitt gömställe och ut på ängen, der jag stannade liksom förstenad. Hvarför det? hör jag läsaren fråga.
Jag vill först förklara mig genom en liknelse.
En älskare finner sin älskarinna sofvande på en gräsbänk; han önskar att få kasta en blick på hennes täcka ansigte, utan att väcka henne. Han smyger sakta fram på gräsmattan, rädd att göra något buller; han stannar, inbillande sig att hon rör sig: han går åter tillbaka, af fruktan att bli sedd. Allt är tyst och stilla: han närmar sig igen; han böjer sig ned öfver henne; en tunn slöja betäcker hennes ansigte: han upplyfter den och böjer sig ännu djupare ned öfver henne — han tycker sig redan i inbillningen se det sköna anletet, varmt, blomstrande och älskligt i dess hvila. Huru ifrig är icke hans första blick! Men se, huru stela och glasartade äro icke i nästa ögonblick hans ögon! Se, huru han ryggar tillbaka! Huru han plötsligt och med lidelsefull häftighet slår båda armarna kring henne, som han för ett ögonblick sedan icke vågade vidröra med ett finger! Huru han ropar henne vid namn, släpper sin börda till marken och står sedan framför henne med vild och stirrande blick! Och allt detta gör han, emedan han icke vidare behöfver frukta, att hon vaknar af hans buller eller hans vidrörande. Han trodde att hon endast slumrade — men finner att hon är död!
Med skygg glädje hade jag riktat min blick fram mot hvad jag trodde vara ett ståtligt hus — och fann en svärtad ruin.
Jag behöfde nu icke längre dölja mig bakom
