»Ja, ja, visst lefver han; men många tänka att det varit bättre om han fått dö.»
»Hvarföre? Hur då?»
Blodet började åter stelna i mina ådror.
»Hvar är han?» frågade jag. »Är han i England?»
»Ja, det är han visst det: han kan inte komma derifrån, tänker jag, om han också ville: han är allt fastläst der han är.»
Hvilken förtviflans känsla fattade mig icke vid dessa ord! Och karlen tycktes besluten att förlänga den!
»Han är stenblind», sade han slutligen. »Ja, mr Edvard är stenblind.»
Jag hade fruktat något värre: jag hade fruktat att han förlorat sitt förstånd. Jag tog styrka till mig för att fråga hvad som vållat denna olycka.
»Jo, hans mod, och man skulle också kunna säga, hans hjertas godhet var orsaken dertill. Han ville inte lemna bygningen, förr än alla andra voro ute före honom. Då han slutligen kom ned utför stora trappan, sedan mrs Rochester hade kastat sig ned från taket, hördes plötsligt ett starkt brak, och hela huset störtade in. Han framdrogs undan ruinerna, lefvande, men fasligt illa tilltygad. En bjelke hade fallit så, att den till en del skyddade honom; men det ena ögat var utslaget och en hand så illa krossad, att doktor Carter genast måste taga af den. Han fick sedan inflammation i det andra ögat och miste synen på det också. Han är nu riktigt hjelplös — blind och krympling.»
»Hvar fins han? Hvar bor han för närvarande?»
»Han bor vid Ferndean, en farm som han rår om och som ligger en trettio mil härifrån: ett dystert och ödsligt ställe.»
»Hvilka har han hos sig?»
»Gamle John och hans hustru: han ville inte ha någon annan. Han är riktigt öfver sig gifven, sägs det.»
»Har ni något slags åkdon här?»
»Ja, jag har en schäs, miss, en mycket nätt och vacker schäs.»
»Laga då att den så snart som möjligt blir i ordning; och om den, som kör mig, kan hinna fram till Ferndean
