ofta önskat att den der miss Eyre hade sjunkit i hafsens djup innan hon kom till Thornfield Hall.»
»Mr Rochester var således hemma, då elden bröt ut?»
»Ja, det var han visst det, och han gick högst upp i öfversta våningen, under det allt brann under och omkring honom, och väckte upp tjenstfolket och hjelpte dem sjelf ned; sedan gick han tillbaka igen, för att hemta sin galna hustru ur hennes cell. Man ropade nu åt honom att hon var uppe på taket, der hon stod och svängde med armarna öfver tinnarna och skrek och vrålade så att det kunde höras en mil bort: jag såg och hörde henne sjelf. Hon var en stor och stark qvinna med långt svart hår, som fladdrade för vinden. Jag såg sjelf, och flera andra till mig kunna också intyga, hur mr Rochester genom takfönstret steg upp på taket, för att hemta ned henne. Vi hörde honom ropa: ’Bertha! Bertha!’ och sågo honom närma sig henne; men då uppgaf hon ett gällt, genomträngande skrik, tog ett häftigt språng och låg i nästa ögonblick krossad mot stenläggningen på gården.»
»Död, således?»
»Död, ja! Ja, hon hade inte mera lif i sig än de stenar, på hvilka hennes blod och hjerna lågo kringstänkta.»
»Barmhertige Gud!»
»Ni må väl säga så, miss: det var en förskräcklig syn.»
Han ryste.
»Nå, hvad skedde sedan?» frågade jag.
»Jo, sedan brann huset ned ända till grunden: det fins numera ingenting qvar deraf, annat än en del af de gamla murarna.»
»Blef något annat lif spildt?»
»Nej; men kanske hade det varit bättre om det blifvit det.»
»Hvad menar ni med det?»
»Stackars mr Edvard!» utropade han; »aldrig trodde jag att jag skulle komma att upplefva något sådant! Somliga säga att det inte var mera än ett rättvist straff för det att han höll sitt första giftermål hemligt och tänkte taga sig en ny hustru, fastän han hade en annan i lifvet; men jag för min del beklagar honom.»
»Ni sade ju att han lefver?» utbrast jag.
