Jag gick vidare, och ändtligen blef skogen ljusare och öppnare, och jag såg nu först en inhägnad och sedan en bygning, ehuru den med sina mossbevuxna och af ålder och fukt angripna murar i det svaga dagsljuset knappt kunde urskiljas från de omgifvande träden. Jag inträdde genom en port, som var tillstängd endast med en klinka, och stod på en inhägnad gård, från hvilken skogen var undanhuggen i en halfcirkel. Der fanns inga blommor eller några trädgårdssängar, utan endast en gräsrundel, kring hvilken slingrade sig en bred sandväg, som sedan ledde in i den mörka skogen. Bygningen visade i fronten tvenne spetsiga gaflar; fönstren voro små och försedda med blyinfattning; hufvudingången var äfven liten och trång, och endast ett enda trappsteg af sten ledde dit upp. Det hela såg verkligen i högsta grad ödsligt och dystert ut; trakten var så tyst och stilla som en kyrka på hvardagarna, och det mot löfven prasslande regnet var det enda ljud som hördes i dess granskap.
»Kan väl någon menniska bo här?» frågade jag mig sjelf.
Ja, lefvande varelser måste verkligen finnas här; ty jag hörde i detta ögonblick ett buller — den smala porten öppnades och en menniskogestalt visade sig i dess öppning: det var en mansperson, utan hufvudbonad, som nu trädde ut på trappsteget, samt räckte ut handen, liksom för att känna om det regnade. Mörkt, som det var, kände jag likväl genast igen honom — det var min förra husbonde, Edvard Fairfax Rochester, han och ingen annan.
Jag stannade i ögonblicket och nästan höll andan, för att sjelf osedd (tyvärr kunde han icke se mig) kunna betrakta honom. Det var ett oförmodadt möte, och ett sådant, hvarvid glädjen och förtjusningen icke obetydligt dämpades af smärtan och sorgen. Jag hade ingen svårighet för att hålla min röst från att ropa, eller min fot från att närma sig.
Hans gestalt visade ännu samma kraft och styrka som förut; hans hållning var upprätt och hans hår ännu lika korpsvart som fordom; äfven anletsdragen hade icke undergått någon förändring: ett enda år, så fullt af sorger och qval det än varit, hade dock icke varit i stånd att böja hans kämpakraft eller bleka hans mandoms friska grönska.
