Sida:Jane Eyre (sv).djvu/536

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
262
jane eyre.

Endast i sjelfva uttrycket såg jag någon förändring: det var dystert och grubblande och påminde mig om ett fjettradt och misshandladt vilddjur, farligt att nalkas i dess dystra vrede. Den i bur fångade örnen, hvars guldrandade ögon man stungit ut, måste ungefär se ut som denne blinde Simson.

Tror du väl, käre läsare, att jag nu fruktade honom i detta tillstånd? — i så fall känner du mig föga. I den sorg jag kände blandade sig ett ljuft hopp, att jag snart skulle våga trycka en kyss på denna marmorhårda panna och på dessa dystert tillslutna ögonlock. Jag ville dock icke ännu närma mig eller tilltala honom.

Han gick ned från trappsteget och närmade sig långsamt och trefvande den förut omtalade gräsrundeln. Hvar var väl nu hans förra djerfva och raska gång? Han stannade snart, liksom om han icke visste hvart han skulle vända sig. Han lyfte upp sin hand och öppnade sina ögonlock samt stirrade mot himlahvalfvet och mot den framför honom liggande skogen; men det syntes tydligt att allt för honom var tomt mörker. Han sträckte ut sin högra hand (den venstra, som blifvit stympad, höll han innanför slaget på sin rock) och tycktes med känseln vilja skaffa sig en föreställning om sin omgifning: men han mötte ännu endast tomma luften, ty träden voro på några alnars afstånd från det ställe, der han stod. Han afstod derföre från sitt försök, lade armarna i kors på bröstet och stod tyst och stilla i regnet, som ännu alltjemt fortfor att falla på hans obetäckta hufvud. I detta ögonblick framträdde oförmodadt hans gamla betjent, John.

»Vill ni inte ta min arm, sir?» sade han; »det kommer snart en häftig regnskur, så att det kanske vore bäst om ni ginge in.»

»Nej, låt mig vara allena», blef svaret.

John gick, utan att ha märkt mig. Mr Rochester försökte nu vandra omkring, men förgäfves: han var ännu för osäker hvart han skulle rikta sina steg. Han trefvade snart åter tillbaka till bygningen, gick in och slöt till porten efter sig.

Jag närmade mig nu och knackade på. Johns hustru kom och öppnade för mig.

»Hur mår ni, Mary?» frågade jag henne.