Sida:Jane Eyre (sv).djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
48
jane eyre.

»Åh ja, litet.»

»Och äfven hungrig, förmodar jag. Ge henne något att äta innan hon går till sängs, miss Miller. Är det för första gången, som ni nu lemnat edra föräldrar för att komma i skola, min lilla flicka?»

Jag förklarade för henne att jag ej hade några föräldrar. Hon frågade mig huru länge de hade varit döda; derefter huru gammal jag var, hvad jag hette, om jag kunde läsa, skrifva och sy något. Hon klappade mig vänligt på kinden och sade, att hon hoppades att jag skulle blifva en snäll flicka. Sedan skickade hon bort mig med miss Miller.

Det fruntimmer, som stannade qvar i rummet, kunde vara omkring tjugunio år gammal; det åter, som följde med mig, tycktes vara några år yngre. Den förra gjorde ett djupt intryck på mig genom sin röst, sin blick och sitt utseende. Miss Miller var mera vanlig: frisk och rödlätt till sin hy, oaktadt hennes utseende för öfrigt tycktes antyda ett lif ej så alldeles fritt från bekymmer. Hon var häftig i sin gång och sina rörelser, såsom den hvilken alltid har en mängd saker att uträtta. Hon såg verkligen ut att vara, hvad jag sedermera äfven fann att hon var, en underlärarinna. Ledd af henne, gick jag från rum till rum, från korridor till korridor i en stor oregelbunden bygning, tilldess jag slutligen under den djupa och något hemska tystnad, som rådde i den del af huset vi nu genomgått, plötsligt fick höra ett sorl af många röster, och strax derefter trädde vi in i ett stort, aflångt rum med stora bord, två i hvardera ändan. Ett par ljus brunno på hvart bord, och rundt omkring dem sutto på träbänkar en skara flickor af olika ålder, från nio eller tio till tjngu år. Vid det dunkla skenet från ljusen föreföll mig deras antal nästan oräkneligt, ehuru de i sjelfva verket ej voro mer än åttio. — Alla voro de lika klädda i bruna ylleklädningar af besynnerlig snitt och långa lärftsförkläden. Det var arbetstimme; flickorna voro sysselsatta med att läsa öfver sina lexor till morgondagen, och det sorl, som jag hört, uppstod af att alla på en gång halfhögt genomgingo dem.

Miss Miller tillsade mig att sitta ned på en bänk nära dörren; derpå gick hon fram i midten af rummet, och ropade: