hållet befriad från min förra förlägenhet och gaf samtalet en lifligare vändning.
»Det är tid på att någon åtager sig att skaffa er ett litet menskligare utseende», sade jag, i det jag strök hans tjocka och långa, okammade hår ur pannan; »ty jag märker att ni blifvit förvandlad till ett lejon eller någonting dylikt. Ni ser helt vild ut, det försäkrar jag: ert hår påminner mig om en örns fjädrar; huruvida edra naglar blifvit lika en fogels klor eller ej, har jag ännu inte kommit i tillfälle att upptäcka.»
»På den här armen har jag hvarken hand eller naglar», sade han, i det han drog den stympade lemmen från sitt bröst och visade mig den. »Det är endast en stump — en hemsk och vidrig syn. Tycker du inte så, Jane?»
»Det gör mig ondt att se den och äfven edra ögon, tillika med ärret på er panna, och det värsta af allt är, att man sväfvar i fara att älska er för mycket för allt detta och att fästa sig för mycket vid er.»
»Jag tänkte att du skulle känna afsmak och leda, Jane, när du finge se min arm och mitt ärriga ansigte.»
»Trodde ni det? Säg inte så, på det att jag inte måtte fatta en klen tanke om ert omdöme. Men låt mig nu lemna er ett ögonblick, för att laga att en bättre eld blir uppgjord i kaminen. Kan ni se, när brasan brinner lifligt?»
»Ja, med högra ögat ser jag ett sken — ett rödaktigt skimmer.»
»Ser ni ljusen också?»
»Mycket otydligt — hvart och ett af dem förekommer mig som ett ljust moln.»
»Kan ni se mig?»
»Nej, min hulda fé; men jag tackar Gud att jag åtminstone kan höra och känna dig.»
»När brukar ni äta qvällsvard?»
»Det gör jag aldrig.»
»Men i qväll måste ni äta litet. Jag är hungrig och så är ni med, det är jag säker om, bara ni kan förmå er att glömma edra olyckor.»
Jag gick derpå efter Mary och fick snart rummet i ett trefligare skick samt tillagade derefter en smaklig måltid. Jag kände mig helt upprymd och talade muntert och
