Sida:Jane Eyre (sv).djvu/543

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
269
jane eyre.

lifligt med honom under måltiden och en lång stund derefter. Jag kände i hans sällskap icke något tvång och behöfde icke lägga band på min glädtighet, ty jag visste att jag behagade honom. Det var ett ljuft medvetande och väckte hela min natur till lif och utveckling: i hans närvaro lefde jag fullkomligt, och han i min. Blind, som han var, låg det dock allt emellanåt ett leende på hans läppar och uppklarnade allt mera hans panna: hans anletsdrag blefvo allt mera veka och lifliga.

Efter qvällsvarden började han göra mig en mängd frågor om hvar jag hade varit, hvad jag hade gjort och huru jag funnit rätt på honom; men jag gaf honom endast korta och obestämda svar, emedan det var för sent att denna afton inlåta sig i några enskildheter. Dessutom ville jag icke vidröra någon lätt vibrerande sträng — icke upprifva något nytt sår i hans hjerta: mitt enda närvarande syfte var att muntra och lifva upp honom. Lifvad var han också, såsom jag nyss nämde, men likväl endast stundtals. Om samtalet för ett enda ögonblick aftynade, sträckte han sin hand oroligt efter mig och sade: »Jane!»

»Är du då verkligen en riktig, mensklig varelse, Jane? Är du riktigt säker på det?»

»Ja, jag är åtminstone för min del fullt säker derom.»

»Men hur kunde du då denna mörka och dystra afton så plötsligt stå vid min ensamma härd? Jag utsträckte min hand för att taga ett glas vatten af ett legohjon, och det var du som gaf mig det; jag framstälde en fråga, väntande att Johns hustru skulle svara mig, och så var det din röst som nådde mitt öra.»

»Det var helt enkelt derföre att jag gick in med brickan i Marys ställe.»

»Det ligger en förtrollning i sjelfva den stund jag nu tillbringar i ditt sällskap. Hvem kan väl säga, hvilket mörkt, dystert och hopplöst lif jag framsläpat sedan månader tillbaka? Jag gjorde intet, hoppades intet, förblandade dag och natt och erfor endast känslan af köld då elden slocknade och hunger då jag glömde att äta; och för öfrigt endast en ändlös sorg och ett riktigt delirium af trånad att åter få träffa dig, Jane. Ja, jag längtade vida mera att återfå henne, än min förlorade syn. Huru kan det väl då nu komma till att Jane är vid min sida och