i afton, kommer endast med ett glas vatten, utan åtminstone med ett ägg, för att inte tala om bräckt skinka.»
»Du lilla skälmaktiga bortbyting — född af féer, men uppfostrad af menniskor! Du väcker hos mig känslor, som jag inte på tolf månader erfarit. Om Saul haft dig till sin David, så skulle säkert den onda anden blifvit fördrifven utan harpa.»
»Se så, sir, nu är ni friserad och ser snygg ut igen. Men nu måste jag lemna er; jag har rest under de sista tre dagarna, så att jag verkligen känner mig litet trött. God natt!»
»Ännu ett ord, Jane; fanns det endast fruntimmer i huset der du vistades?»
Jag skrattade och sprang min väg, ännu skrattande under det jag ilade uppför trapporna.
»En god idé!» tänkte jag med glädtigt sinne. »Jag ser nu att jag har ett medel att för en tid bortåt bortjaga hans tungsinthet.»
Helt tidigt följande morgon hörde jag honom vara uppe och ströfva omkring, vandrande ur rum i rum. Så snart Mary kom ned, hörde jag honom fråga: »Är miss Eyre här?» och sedan: »Hvilket rum gaf du henne? Det är väl inte fuktigt? Är hon uppe? Gå och fråga om hon behöfver någonting och när hon tänker komma ned.»
Jag gick ned så snart jag ansåg att frukosttimmen kunde vara inne. Jag trädde sakta in i rummet och var derigenom i tillfälle att betrakta honom, innan han märkte min närvaro. Det var verkligen en bedröflig syn, att se huru denna starka ande måste böja sig under ett kroppsligt lyte. Han satt i sin stol — stilla, men icke lugn; synbarligen väntande på något, och den på senare tiden vanliga dysterheten hade åter lägrat sig öfver hans anlete. Hans ansigte påminde om en utsläckt lampa, väntande att åter bli upptänd; tyvärr kunde han icke sjelf åstadkomma en dylik verkan; han behöfde dertill andras hjelp! Jag hade ämnat vara yster och glad, men den starke mannens vanmäktighet genomborrade mitt hjerta. Jag tilltalade honom likväl med så mycken liflighet jag kunde.
»Det är en klar och solig morgon, sir», sade jag. »Regnet har upphört och luften är nu så frisk och ren. Vi skola gå ut och spatsera om en stund.»
