Sida:Jane Eyre (sv).djvu/546

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
272
jane eyre.

Jag hade framkallat elden: hans anlete strålade.

»Ah, är du der, min ljufva lärka! Kom hit till mig. Du är då inte borta och försvunnen? Jag hörde en af ditt slägte för en stund sedan sjunga högt öfver skogen; men dess sång hade ingen musik för mig; lika litet som solen har för mig några strålar. All verldens melodi är för mig samlad på min Janes tunga (jag är glad öfver att den inte af naturen hör till det tystlåtna slaget) och allt solsken, jag kan känna, är i hennes närvaro.»

Tårarna kommo mig i ögonen, då jag hörde honom sålunda erkänna sitt beroende: just som om en kunglig örn, fastkedjad på en vagel, hade sett sig tvungen att be en liten sparf att bli hans hjelp och hans biträde. Men jag ville icke vara sentimental; jag torkade bort de salta dropparna och sysselsatte mig med att tillreda frukosten.

Största delen af morgonen tillbragtes i fria luften. Jag ledde honom från den vilda och våta skogen ut på ett öppet, leende fält; jag beskref för honom gräsets djupa grönska, blommornas och häckarnas angenäma friskhet och himlahvalfvets milda azur. Jag uppsökte en sittplats för honom på ett undangömdt och ensligt ställe, bestående af en torr trädstubbe, och nekade honom icke att taga mig på sitt knä — hvarföre skulle jag väl också göra det, då både han och jag kände oss så mycket lyckligare då vi voro nära hvarandra, än då vi voro åtskilda? Pilot låg vid våra fötter: allt var tyst och stilla. Mr Rochester afbröt dock hastigt denna tystnad, i det han häftigt tryckte mig i sina armar och utropade:

»Ack, du grymma, grymma flykting! Hvilka olidliga qval kände jag inte då jag upptäckte att du flytt från Thornfield; då jag ingenstädes var i stånd att finna rätt på dig, och då jag märkte att du inte tagit med dig några penningar eller någonting som kunde ersätta sådana! Ett perlband, som jag gifvit dig, låg qvar i sitt lilla fodral: dina kappsäckar stodo tillästa och ombundna, alldeles så som de blifvit tillrustade för vår bröllopsresa. Hvad skulle väl min älskling taga sig till, frågade jag mig sjelf, då hon var så fattig och så utan stöd? Hur bar hon sig åt? Säg mig det.»

För att efterkomma hans önskan började jag nu att genomgå mina öden under det sist förflutna året.