»Stöt bort mig då, sir — stöt bort mig; ty jag går inte frivilligt ifrån er.»
»Jane, jag tycker alltid om tonen i din röst: den lifvar alltid åter hoppet och låter så innerlig och trofast. Då jag hör den, känner jag mig tillbakaflyttad ett helt år. Jag glömmer att du har knutit ett nytt band. Men jag är en dåre — gå —»
»Hvart skall jag gå, sir?»
»Din egen bana — med den make du valt dig.»
»Hvar fins han?»
»Det vet du nog — det är ju S:t John Rivers.»
»Han är inte min man och inte heller kommer han någonsin att bli det. Hans kärlek (nemligen en sådan som han kan känna) tillhör ett ungt, skönt fruntimmer, vid namn Rosamunda. Han önskade gifta sig med mig endast derföre att han ansåg att jag skulle vara temligen passande till en missionärs hustru, hvilket hon deremot inte var. Han är ädel och storsint, men kall och sträng, och för mig är han kall som ett isberg. Han är inte lik er, sir: jag känner mig inte lycklig vid hans sida eller i hans närhet. Han har ingen ömhet för mig. Han ser ingenting tilldragande hos mig, inte en gång min ungdom — utan endast några få nyttiga egenskaper. Måste jag då lemna er, sir, för att gå till honom?»
Jag ryste ofrivilligt till och tryckte mig instinktlikt närmare till min blinda men älskade husbonde. Han log.
»Huru, Jane? Är detta sant? Stå sakerna verkligen sålunda mellan dig och Rivers?»
»Ja, alldeles så. Ack, ni behöfver inte vara svartsjuk! Jag ville bara plåga er litet för att göra er mindre dyster: jag ansåg att förtrytelsen skulle vara bättre än sorgen. Men om ni önskar att jag älskar er, så skulle ni, om ni kunde se huru högt jag älskar er, känna er helt stolt och nöjd. Hela mitt hjerta tillhör er, sir, och skall alltid göra det, äfven om ett omildt öde ryckte mig från er sida.»
Han kysste mig; men nya dystra tankar förmörkade åter hans anlete.
»Min förlorade syn! Min brutna styrka!» mumlade han sorgset.
Jag smekte honom och sökte trösta honom. Jag förstod hvad han ville säga och skulle gerna ha gått honom
