Sida:Jane Eyre (sv).djvu/550

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
276
jane eyre.

»Lärde han er någonting annat?»

»Ja, litet Hindostanska.»

»Rivers lärde er Hindostanska?»

»Ja, sir.»

»Och sina systrar också?»

»Nej.»

»Endast er?»

»Ja, endast mig.»

»Bad ni honom lära er det?»

»Nej.»

»Önskade han att få lära er det?»

»Ja.»

En ny paus.

»Önskade han det? Hvad kunde väl Hindostanska gagna er?»

»Han ville att jag skulle följa med honom till Indien.»

»Aha! Här kommer jag till sjelfva knuten af saken. Han ville gifta sig med er?»

»Ja, han begärde min hand.»

»Det är en osanning — en oförskämd dikt, uppfunnen för att plåga mig.»

»Jag ber om ursäkt; det är bokstaflig sanning: han bad mig mer än en gång derom, och var lika ifrig att bedrifva sin sak, som ni någonsin kunde vara.»

»Miss Eyre, jag upprepar det ännu en gång, ni kan lemna mig. Hur många gånger skall jag säga samma sak? Hvarföre fortfar ni att sitta uppklängd på mitt knä, då jag bedt er lemna mig?»

»Jo, derföre att jag tycker att jag sitter så bra.»

»Nej, Jane; det kan du inte tycka, emedan ditt hjerta inte är hos mig, utan hos din kusin — den der S:t John. Ack, ända tills nu trodde jag att min lilla Jane tillhörde mig helt och hållet! Till och med då hon öfvergaf mig, trodde jag ändå att hon älskade mig; och detta var åtminstone alltid en droppe glädje i all min bittra sorg. Så länge vi än varit skilda, så heta tårar jag än gjutit öfver vår skilsmessa, har jag dock aldrig trott att hon, under det jag sörjde öfver henne, älskade en annan! Men det är inte värdt att sörja. Lemna mig, Jane, och gå och gift dig med Rivers.»