Sida:Jane Eyre (sv).djvu/559

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
285
jane eyre.

läraktig, godlynt och med vackra grundsatser. Genom en stark tillgifvenhet för mig och de mina hade hon sedan länge fullt vedergällt det lilla goda jag varit i tillfälle att visa henne.

Min berättelse närmar sig nu mot sitt slut; jag vill endast tillägga ett par ord om mitt äktenskap och de i denna bok oftast förekommande personerna.

Jag har nu varit gift i tio år och vet hvad det är att lefva uteslutande för och med den person man högst älskar. Jag anser mig sjelf för den lyckligaste menniska på jorden — lyckligare än ord kunna beskrifva, emedan jag utgör min mans lif, liksom han mitt. Jag tröttnar aldrig vid min Edvards sällskap, äfvensom han heller aldrig tröttnar vid mitt.

I vårt umgänge känna vi på en gång ensamhetens ogenerade frihet och sällskapslifvets behag. Jag tror att vi tala med hvarandra från morgon till qväll; och hvad vi tala är intet annat än våra tankar, endast att dessa derigenom att de uttalas bli mera klara och lifliga. Ett oinskränkt förtroende råder oss emellan; våra karakterer öfverensstämma fullkomligt och en fullständig harmoni är följden deraf.

Mr Rochester fortfor att vara blind under de två första åren af vårt äktenskap. Måhända var det denna omständighet som förde oss så nära hvarandra — som förenade oss så innerligt; ty jag var då hans öga, liksom jag ännu är hans högra hand. Jag var bokstafligen (såsom han äfven ofta plägade kalla mig) hans ögonsten. Genom mig såg han naturen och literaturens skatter, och jag tröttnade aldrig att se för honom och beskrifva intrycket af det omgifvande landskapet — af fält, träd, vatten, moln och solsken. Icke heller tröttnade jag någonsin att läsa för honom eller att göra hvad han önskade. Och i dessa mina tjenster låg en ljuf tillfredsställelse — så mycket mera som han aldrig kände någon blygsel eller förödmjukelse i att mottaga dem. Han älskade mig så djupt och innerligt, att han icke kände den ringaste motvilja för att mottaga mitt biträde; han visste att jag älskade honom för högt, för att icke ett sådant biträde skulle utgöra min innerligaste och käraste önskan.

En morgon, efter förloppet af två år, kom han fram