Sida:Jane Eyre (sv).djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
50
jane eyre.

ordning ned för trappan in i den kalla och dunkelt upplysta skolsalen. Efter hållen bön ropade miss Miller:

»Bilda klasser!»

Nu uppstod för några minuter ett stort buller, hvarunder miss Miller flera gånger ropade: »Tyst!» och »Ordning!» När bullret saktade sig, såg jag alla flickorna uppstälda i fyra halfcirklar framför fyra stolar, som voro placerade vid de fyra borden. Alla höllo böcker i sina händer, och en stor bok, liknande en bibel, låg på hvart bord framför den tomma platsen. — En kort tystnad följde nu, endast störd af ett lågt och oredigt sorl. Miss Miller gick omkring från klass till klass och sökte att nedtysta detta sorl.

På afstånd hördes nu en klocka ringa, och strax derefter inträdde tre fruntimmer i salen. De gingo hvar och en till sitt bord och intogo der sina platser; miss Miller intog den fjerde lediga stolen, som var närmast dörren. Rundt omkring henne voro de minsta barnen samlade, och till denna lägsta klass blef jag ropad och fick min plats sist.

Nu började arbetet. Sedan dagens bön blifvit uppläst, upprepades vissa bibelspråk, hvarpå följde en längre fortsatt läsning af några kapitel ur bibeln, hvilket allt varade vid pass en timme. Vid denna timmes slut var det full dager. För fjerde gången ljöd den outtröttliga klockan. Klasserna ordnades, och vi tågade ut i ett annat rum för att få frukosten. Huru glad kände jag mig icke i hoppet att få någonting att äta! Ty jag var nu nästan sjuk af kraftlöshet och brist på föda, helst jag dagen förut förtärt så obetydligt.

Matsalen var ett stort, lågt och dystert rum. På två aflånga bord stodo rykande skålar, hvilka dock olyckligtvis spredo en allt annat än inbjudande lukt. Jag märkte ett allmänt uttryck af missnöje, då ångorna från maten träffade deras näsborrar, hvilka skulle förtära den, och i förtruppen af processionen, som utgjordes af de stora flickorna i första klassen, hörde man hviskas:

»Usch, så otäckt! Nu är vällingen vidbränd igen!»

»Tyst!» ropade en röst; men denna gång var det ej miss Miller, utan en af öfver-lärarinnorna, en liten, mörklagd person, väl och nätt klädd, men temligen kärf till sitt utseende, hvilken nu tog sin plats vid öfra ändan af