bordet, under det att ett mera fryntligt fruntimmer presiderade vid det andra. Förgäfves såg jag efter henne, som jag sett qvällen förut vid min ankomst; hon syntes ej till. Miss Miller intog nedra ändan af det bord der jag satt, och ett äldre fruntimmer, som såg utländskt ut och som jag sedan fick veta var den franska lärarinnan, satte sig vid den motsvarande ändan vid det andra bordet. Sedan en lång bordsbön blifvit läst och en psalm sjungen, blef thé inburet för lärarinnorna, och måltiden började.
Nästan försmäktande af hunger, förtärde jag några matskedar af min välling, utan att känna huru den smakade; men sedan den första och häftigaste hungern var någorlunda stillad, märkte jag huru afskyvärd den var. Vidbränd välling är nästan lika dålig som rutten potatis; sjelfva hungersnöden vämjes vid den. Långsamt rördes skedarna. Jag såg huru de andra flickorna smakade på maten och försökte svälja den; men i de flesta fall var det ett fåfängt försök. Frukosten var nu förbi, och ingen hade frukosterat. Vi tackade för hvad vi icke hade fått, och åter sjöngs en psalm; matsalen öfvergafs snart åter och vi intågade i skolsalen. Jag var en ibland de sista som gingo ut, och då jag gick förbi borden, såg jag en af lärarinnorna taga en sked välling och smaka derpå; hon såg på de andra, allas blickar uttryckte missnöje, och en af dem sade halfhögt:
»Hvilken vämjelig röra! Huru skamlöst!»
En fjerdedels timme förflöt innan lektionerna åter började, hvarunder ett grufligt buller rådde i skolsalen; ty under detta uppehåll i läsningen tycktes det vara dem tillåtet att tala högt och mera fritt och otvunget. Också begagnade de sig af denna rättighet. Man talade ej om något annat än om frukosten, och denna klandrades också betydligt. Stackars varelser! det var den enda tröst som de hade. Miss Miller var den enda närvarande af lärarinnorna; en grupp af de större flickorna hade samlat sig omkring henne under allvarsamma och missnöjda åtbörder. Jag hörde flera uttala mr Brocklehursts namn, hvarvid miss Miller ogillande skakade sitt hufvud; men hon gjorde sig ingen särdeles möda med att qväfva den allmänna harmen och vreden. Utan tvifvel delade hon den sjelf.
