Sida:Jane Eyre (sv).djvu/561

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
287
jane eyre.

vill följa mig, han försake sig sjelf, tage sitt kors på sig och följe mig». Hans ärelystnad är af det höga slag, som eftersträfvar en plats bland dem som stå rena och syndfria inför Guds thron; som dela Lammets segrar; som äro kallade, utvalde och trogne intill ändan.

S:t John är ogift och skall äfven förblifva det. Hittills hade han sjelf varit ensam vuxen sitt arbete, och detta lider nu till ända: hans ärofulla bana hastar mot sitt slut. Det sista bref han skref till mig aflockade mina ögon menskliga tårar, men fylde mitt hjerta med himmelsk sällhet: han såg redan i andan sin belöning, sin oförgängliga krona. Jag vet att en främlings hand nästa gång skall skrifva till mig och säga att den gode och trogne tjenaren slutligen blifvit kallad att gå in i sin Herres glädje. Och hvarföre gråta öfver det? Ingen dödsfruktan skall fördystra S:t Johns sista timme: hans själ skall vara fri och oförskräckt, hans hjerta starkt, hans hopp fast och hans tro orubbad. Hans egna ord äro en borgen derför: —

»Min Herre och Mästare», säger han, »har förberedt mig på sin ankomst, och dagligen förkunnar han mera tydligt: — ’Sannerligen säger jag dig, jag kommer snart’, och för hvar gång svarar jag allt mera ifrigt: — ’Ja, kom, kom snart, Herre Jesus, min Frälsare!’»


SLUT.