Sida:Jane Eyre (sv).djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
jane eyre.

fullfölja mina iakttagelser ofver miss Scatcherds görande och låtande. Just som jag återvände till min plats, gaf hon en befallning, hvars mening jag ej rätt förstod; men Burns lemnade genast klassen och gick in i ett litet rum, hvarest böckerna förvarades. Efter ett ögonblick återvände hon med ett ris i sin hand. Detta betydelsefulla verktyg lemnade hon med en vördnadsfull nigning åt miss Scatcherd, och utan någon tillsägelse aftog hon sedermera helt lugnt sin kofta, och med styrka och eftertryck slog henne lärarinnan ett dussin slag öfver nacken. Ej en tår smög sig ur Burns’ ögon, och under det jag gjorde ett uppehåll i min sömnad, emedan hela min varelse vid detta skådespel darrade af en känsla utaf fåfäng och vanmäktig harm, såg jag intet enda drag af hennes tankfulla utseende förändra sitt vanliga uttryck.

»Förhärdade flicka!» utropade miss Scatcherd, »ingenting kan då förbättra dig. Bär bort riset.»

Burns lydde. Jag betraktade henne uppmärksamt, då hon kom ut från bokrummet. Hon stoppade just då sin näsduk tillbaka i fickan, och spår efter tårar märktes på hennes bleka kinder.

Lektimmen på eftermiddagen ansåg jag för den bästa stunden på dagen. Det bröd och det kaffe, som vi då fingo, upplifvade våra domnade lifsandar, om det ock ej förmådde tillfredsställa hungern; det tvång, man hela dagen måst underkasta sig, var nu upplöst; skolsalen kändes varmare än på morgonen, emedan större eldbrasor påtändes för att i någon mån ersätta de ännu icke påtända ljusen. Den flammande brasan, det muntra sorlet, som då var tillåtet, det förvirrade ljudet af många röster ingåfvo en angenäm känsla af frihet.

På aftonen samma dag, då jag sett miss Scatcherd slå Burns, gick jag som vanligt utan något sällskap mellan bänkarna och borden och de muntra, stojande grupperna, men kände mig likväl ej så ensam. När jag gick förbi fönstren, lyfte jag då och då på en gardin och såg utåt; det snögade häftigt; vid de nedre rutorna hade redan små drifvor bildat sig, och då jag lade örat tätt emot fönstret, kunde jag från det glada sorlet innanför urskilja vindens sorgliga suckar der ute.