Om det hade varit ett älskadt hem och goda föräldrar, som jag så kort förut hade lemnat, skulle jag sannolikt i en sådan stund som denna bittrast känt skilsmessans smärta: dessa vindens suckar skulle då ha gjort mitt hjerta bedröfvadt, och detta mörka kaos skulle ha stört mitt lugn. Men såsom det nu var, kände jag mig sällsamt upplifvad deraf, och i min bekymmerslösa och feberspända sinnesstämning önskade jag, att stormen måtte tjuta ännu vildare; att den dunkla skymningen måtte öfvergå till det djupaste mörker, och att det förvirrade stojet måtte växa till ursinnigt larm.
Hoppande öfver bänkarna ock krypande under borden, banade jag mig väg till en af eldstäderna. Der fann jag Burns på knä invid jerngallret, tyst och stilla, med tankarna helt och hållet fästa vid en bok, hvilken hon läste vid det dunkla skenet från de slocknande bränderna.
»Är det ännu Rasselas?» frågade jag henne.
»Ja,» sade hon, »jag håller just på att sluta den.»
Och inom fem minuter lade hon igen sin bok. Jag blef glad deröfver.
»Nu,» tänkte jag, »kan jag möjligtvis få henne att tala.» Jag satte mig ner på golfvet bredvid henne.
»Hvad heter ni mer än Burns?»
»Helena.»
»Har ni kommit låugt ifrån?»
»Ja, långt norr ifrån — ända från skotska gränsen.»
»Tänker ni någonsin vända tillbaka dit?»
»Jag hoppas det, men ingen kan svara för framtiden.»
»Ni önskar att lemna Lowood? Inte sant?»
»Nej; hvarföre skulle jag det? Jag har blifvit sänd hit till Lowood för att få uppfostran, och det skulle ju inte vara till någon nytta för mig, om jag begåfve mig härifrån förrän jag uppnått detta mål.
»Men miss Scatcherd är ju så elak mot er?»
»Elak? Nej, visst inte! Hon är endast sträng; hon afskyr mina fel.»
»Och om jag vore i ert ställe, skulle jag afsky henne. Jag skulle göra henne motstånd, om hon ville slå mig med det der riset; jag skulle rycka det ur hennes hand och slita sönder det midtför hennes näsa.»
