»Emedan våldet inte förmår besegra hatet, lika litet som hämden är i stånd att afvända följderna af en begången orättvisa.»
»Hvad är det då, som har denna förmåga?»
»Läs Nya Testamentet och hör hvad Kristus säger; se huru han handlar. Tag hans ord till regel och hans lefnad till efterföljd.»
»Hvad säger han då?»
»Han säger; ’Älsken edra fiender och välsignen dem som eder förbanna; gören dem godt som eder hata och förfölja.’»
»Men då skulle jag ju älska mrs Reed och det kan jag likväl inte göra. Jag skulle då välsigna John, och det är mig omöjligt.»
Nu var det Helena Burns’ tur att be mig om förklaring, och jag började strax att för henne berätta om mina lidanden och olyckor. Bitter och hämdfull, som jag var då jag blef retad, talade jag så som jag kände, utan skonsamhet eller mildring.
Helena hörde mig tåligt ända till slutet. Jag väntade att hon skulle göra någon anmärkning, men hon sade intet.
»Nå?» frågade jag otåligt, »är inte mrs Reed elak och hårdhjertad?»
»Hon har utan tvifvel varit ovänlig emot er, derför att hon afskyr er karakter, liksom miss Scatcherd afskyr min. Men huru noga mins ni inte allt hvad hon gjort och sagt er! Hvilket underbart djupt intryck hennes orättvisa tycks ha gjort på ert hjerta! Ingen misshandling är i stånd att så inbränna sig i mitt minne. Skulle ni inte känna er lyckligare, om ni försökte att glömma hennes hårdhet, tillika med alla de häftiga sinnesrörelser, som den hos er uppväckt? Lifvet synes mig allt för kort för att förslösas med att nära agg och fiendskap eller minnas lidna oförrätter. Vi ha alla våra brister här i verlden; men jag hoppas att den tid snart skall komma, då vi skola afkläda oss dem på samma gång vi afkläda oss vår förgängliga kropp; då synd och laster skola falla ifrån oss tillika med vår stoftbeklädnad, och endast anden, lifvets och tankens osynliga källa, qvarblifva, ren som när den utgick från Skaparen för att ingjutas i det skapade. Derifrån
