den kom, dit skall den ock återvända, känhända för att öfvergå i något väsende högre än menniskan — kanhända för att genomgå alla salighetens grader, från den mörka menniskosjälen till den strålande serafen! Helt säkert skall den aldrig gå en motsatt bana och sjunka ifrån menniskan ned till djefvulen. Ack nej, jag kan inte tro det. Jag har en annan tro, som ingen har lärt mig och som jag sällan nämner; men denna tro älskar jag, och till den sluter jag mig med hela min själ; ty den utsträcker hoppet till alla, den förvandlar evigheten till ett ljufligt och herrligt hem, icke till en förskräcklig och fasansfull afgrund. Dessutom kan jag, med denna tro, så klart skilja emellan den brottsliga och brottet; jag kan så uppriktigt förlåta den förre, under det jag afskyr det senare. Så länge jag har denna tro, plågas aldrig mitt hjerta af hämdgirighetens grymma känsla, förmå hatet och föraktet aldrig att såra mig allt för djupt, förmå oförrätter aldrig att krossa och besegra mig. Jag lefver i lugn, med blicken fäst på det kommande målet.»
Helenas hufvud, som hon alltid bar lutadt, sjönk, då hon slutat, ned mot bröstet. Jag såg på uttrycket i hennes ansigte, att hon icke längre önskade tala med mig, utan snarare umgås med sina egna taukar. Mycken tid för betraktelser blef henne dock icke förunnad. En af monitörerna, en stor och grof flicka, kom straxt derefter fram till henne och sade med en hård Cumberlandsbrytning:
»Helena Burns, om du inte strax går och gör i ordning i din låda och genast lägger ihop ditt arbete, så skall jag be miss Scatcherd sjelf komma och se hur der ser ut.»
Helena suckade, då hennes drömbilder försvunno, och utan dröjsmål eller gensägelse steg hon upp och lydde befallningen.
SJUNDE KAPITLET.
De tre första månaderna vid Lowood föreföllo mig så
långa som en hel tidsålder, och denna ingalunda den
