Sida:Jane Eyre (sv).djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74
jane eyre.

då voro på modet, klädda med strutsfjädrar, och under denna behagliga hufvudbonad framskymtade en massa af ljusa lockar, med omsorg upplagda. Det äldre fruntimret var insvept i en dyrbar sammetsmantilj, bebrämad med hermeliner, och hennes ansigte var infattadt i en mängd fransyska löslockar.

Miss Temple emottog damerna Brocklehurst med största artighet och förde dem till hedersplatserna i öfre ändan af rummet. Förmodligen hade de kommit i samma vagn som deras vördnadsvärde anhörige och företagit en noggrann undersökning i rummen uti öfra våningen, under det han gjorde upp räkningen med hushållerskan, förhörde tvätterskan och höll föreläsning för förestånderskan. De började nu ställa åtskilliga anmärkningar och förebråelser till miss Smith, som hade tillsyn äfver linnet och sofrummet; men jag hade inte tid att lyssna till hvad de sade, ty min uppmärksamhet kallades åt annat håll.

Hittills hade jag, under det jag uppmärksamt gaf akt på samtalet mellan mr Brocklehurst och miss Temple, icke försummat några försigtighetsmått för att trygga min personliga säkerhet, hvilket jag trodde skulle kunna gå för sig, om jag endast kunde undgå hans uppmärksamhet. Till den ändan hade jag satt mig väl tillbaka på bänken, och under det jag tycktes vara sysselsatt med mitt divisionstal, höll jag min räknetafla så att den skylde mitt ansigte. Sannolikt skulle jag också ha förblifvit obemärkt af honom, om ej den förrädiska taflan råkat slinta ur min hand och med en högljudd skräll fallit på golfvet. Allas ögon fästes ögonblickligen på mig; jag insåg att det var förbi med mig, och då jag böjde mig ned för att plocka upp bitarna, beredde jag mig på det värsta. Och nu var den fruktade stunden inne.

»En vårdslös flicka!» sade mr Brocklehurst och tillade strax derpå: »Förmodligen är det den nya eleven.» Och innan jag hunnit hemta andan, tillade han ytterligare: »Jag får inte glömma, att jag har några ord att säga angående henne.» Derpå sade han högt: (Ack huru ljöd det icke i mina öron!) »Den flickan, som slog sönder sin räknetafla, kommer fram!»

Af egen förmåga kunde jag ej röra mig ur fläcken; jag var som förlamad. Men två stora flickor, som sutto