FÖRSTA KAPITLET.
Denna dag fanns ingen möjlighet att företaga en
promenad. Vi hade visserligen en timme på morgonen vandrat
omkring i de aflöfvade boskéerna; men efter middagen (mrs
Reed åt tidigt middag, då hon icke hade några främmande)
medförde den kalla vinterblåsten så svarta moln och ett
så genomträngande regn att någon vidare utflykt ej kunde
komma i fråga.
Jag var rätt glad deråt: jag var just aldrig någon synnerlig vän af långa promenader, särdeles under de kalla eftermiddagarna, och det föreföll mig alltid högst obehagligt att komma hem i den kulna skymningen, med stelnade fingrar och tår, med hjertat sorgset och beklämdt af barnflickan Bessies ständiga gnat samt förödmjukad af medvetandet om min kroppsliga underlägsenhet under Elise, John och Georgina Reed.
Dessa senare voro i detta ögonblick samlade omkring sin mamma i salongen, der denna låg tillbakalutad i en soffa bredvid kaminen och, omgifven af sina älsklingar (hvilka nu hvarken greto eller grälade), såg helt lycklig och förnöjd ut. Mig hade hon befriat från att deltaga i denna grupp, under förklaring, att »det gjorde henne ondt att behöfva hålla mig på afstånd, men att hon, till dess hon finge höra af Bessie eller med egna ögon öfvertygat sig, att jag fattat en allvarlig föresats att antaga ett mera sällskapligt och barnsligt väsende — ett så att säga mera lifligt, öppet och naturligt sätt — verkligen såg sig tvungen att utesluta mig från de företrädesrättigheter, som endast tillkomma snälla och förnöjsamma barn.
»Hvad säger då Bessie att jag har gjort? frågade jag.
