»Jane, jag får säga dig att jag inte kan tåla personer, som göra frågor och invändningar; det ligger för öfrigt någonting högst motbjudande uti att höra barn på sådant sätt svara äldre folk. Sätt dig ned någonstädes der borta och håll dig tyst så länge, till dess du kan uttrycka dig på ett höfligare och mera passande sätt.»
En liten matsal stod i förening med salongen; jag smög mig dit in. Den innehöll bland annat ett bokskåp, och jag satte mig genast i besittning af en bok, sedan jag dock först försäkrat mig om att den var försedd med taflor. Jag steg derpå upp i fönstersmygen, drog fötterna upp under mig, till dess jag satt med korslagda ben, lik en turkinna, och sedan jag tätt dragit ihop de röda sidenförhängena, var jag på dubbelt sätt skild från den öfriga verlden.
Till höger hindrade de skarlakansröda draperierna all vidare utsigt, och till venster hade jag de klara glasrutorna, som skyddade mig, utan att derföre helt och hållet utestänga mig från den dystra novemberdagen der utanför. Allt emellanåt, under det jag vände om bladen i boken, studerade jag anblicken af den ruskiga vinteraftonen. Längre bort i fjerran företedde den endast ett gråblekt kaos af dimmor och moln; på närmare håll, en våt och drypande mark, af vinden våldsamt piskade buskar och träd, tillika med ett oupphörligt regn, som i vilda skurar jagade framför en uthållig och klagande blåst.
Jag vände tillbaka till min bok: Bewicks beskrifning af Englands foglar; sjelfva den tryckta texten intresserade mig i allmänhet taget icke särdeles mycket; dock funnos der likväl vissa sidor i inledningen, hvilka jag, så barn jag var, icke helt och hållet kunde öfverhoppa. Det var de, hvilka handlade om sjöfoglarnas nästen; om »de ensliga klippor och skär,» hvilka endast af dessa bebos; om Norges kust omkransad af tusende öar, alltifrån Lindesnäs, dess sydligaste udde, ända upp till Nordkap —
»Der Norra oceanen uti vida hvirflar
Vildt sjuder kring det fjärrbelägna Thules
Dystert kala öar, och Atlantens vågsvall
Med mäktigt dån ibland Hebriderna sig kastar.»
Hvad som jag ej heller kunde oanmärkt lemna åsido, var skildringen af det isiga, snöbetäckta Lappland, af
