Sida:Jane Eyre (sv).djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
84
jane eyre.

théet var drucket och bordet afdukadt, samlades vi åter kring brasan; vi sutto på hvar sin sida om miss Temple, och nu följde ett samtal mellan henne och Helena, hvilket för mig var en ny och förut okänd njutning att få afhöra.

Miss Temple hade alltid ett uttryck af lugn och själsfrid i sin blick, någonting värdigt och ädelt i sin hållning och sitt sätt att vara samt en utsökt finhet i sitt språk, som hindrade hvarje afvikelse till det ifriga, häftiga och hetsiga; någonting som förenade nöjet, att se på henne och lyssna till henne, med en känsla af vördnad. Och sådan var min känsla äfven nu; men Helena Burns slog mig med förvåning.

Den uppfriskande måltiden, den lågande eldbrasan, hennes älskade lärarinnas närvaro och vänlighet, eller, kanhända mera än allt detta, något eget och ovanligt, något jag vet icke hvad hos denna besynnerliga flicka, hade lifvat hennes slumrande lifsandar. De väcktes till lif, de flammade upp: först glödde de i den klara färgen på hennes kinder, hvilka jag hittills ännu alldrig hade sett annat än bleka och färglösa, derpå strålade de fram uti den fuktiga glansen i hennes ögon, hvilka plötsligt hade antagit en skönhet, ännu sällsammare än den som låg i miss Temples blick — cn skönhet, ej bestående i vackra färger eller långa ögonhår eller penslade ögonbryn, utan en skönhet som låg i uttrycket, i blicken, i glansen. Hennes själ var på hennes läppar, och hennes språk flödade, ur hvilken källa kan jag icke säga; eller kan väl hjertat hos en fjorton års flicka vara stort och mäktigt nog för att den fulla, rena, hänförande vältalighetens källa skulle der kunna uppqvälla? Sådant var det utmärkande draget i Helenas samtal på denna för mig så minnesvärda afton; hennes själ tycktes liksom vilja skynda sig att inom en kort tidrymd lefva så mycket, som andra lefva under en förlängd tillvaro.

De samtalade om ämnen, som jag aldrig hade hört talas om; om försvunna tider och nationer, om fjärran belägna länder, om naturens upptäckta eller blott anade hemligheter; de talade om böcker; ack, huru många hade de ej läst! Hvilka skatter af kunskap de egde! Huru förtroliga de tycktes med fransyska namn och fransyska författare! Men min förvåning nådde sin höjd, då miss Temple frågade Helena, om hon ibland använde någon stund för att