då hon satte sig, smög en halfqväfd suck öfver hennes läppar. Hon satt några minuter försjunken i sina tankar, hastigt spratt hon till och sade helt plötsligt:
»Men ni äro ju mina främmande i afton; jag skall väl då också traktera er.»
Hon ringde på klockan.
»Barbara,» sade hon till den inträdande tjenstflickan, »jag har ännu inte fått thé. Tag in thébrickan, och sätt äfven hit ett par koppar för mina små främmande damer.»
Och snart var théet serveradt. Huru behagligt lyste ej i mina ögon det kinesiska porslinet och det blanka théköket, framsatte på det lilla runda bordet bredvid eldbrasan! Hvilka välluktande ångor uppstego från théköket! och huru läckert såg ej det rostade brödet ut, hvaraf jag dock olyckligtvis (ty jag började nu blifva hungrig) såg blott en helt liten portion. Miss Temple såg det äfven:
»Barbara,» sade hon, »tag in litet mera bröd och smör. Detta räcker inte för tre.»
Barbara gick ut, men återvände snart:
»Mrs Harden säger, att hon har skickat upp den vanliga portionen.»
Mrs Harden var hushållerskan, en qvinna just efter Brocklehursts sinne.
»Nåväl,» invände miss Temple, »då få vi väl nöja oss ändå.» Sedan Barbara gått ut, tillade hon småleende: »Lyckligtvis står det i min makt att för denna gång fylla bristen.»
Sedan hon bedt Helena och mig att närma oss till bordet, och satt framför hvar och en af oss en kopp thé med en läcker, ehuru tunn skifva rostadt bröd, steg hon upp, gick till ett skåp och tog fram derur ett temligen stort anisbröd.
»Jag tänkte gifva er något af detta bröd att taga med er,» sade hon, »men då fins så litet rostadt bröd, så få ni det nu i stället;» och så började hon att med frikostig hand skära sönder det i skifvor.
Vi kalasade denna afton såsom på nektar och ambrosia; och icke den minsta fröjden var att se det leende af tillfredsställelse, hvarmed vår värdinna betraktade oss, under det vi tillfredsstälde vår häftiga matlust med all den välfägnad, som hon så frikostigt anrättat för oss. Sedan
