åter vaknat till lif, skogsmarkerna höljdes i öfverflöd af plantor och örter, och en sällsam glans, likt ett nytt solsken, strömmade ut från de tallösa guldvifvor, som öfver allt betäckte marken; jag har på skuggiga platser sett dessa blommors bleka guld skimra likt ljuft tindrande stjernor. Af all denna naturens skönhet njöt jag ofta och i fulla drag, fri, obevakad och nästan ensam. Och orsaken till denna oväntade frihet och fröjd vill jag nu omnämna.
Har jag icke beskrifvit ett förtjusande läge för en bostad, då jag nämt att den var belägen midt i en herrlig skog och vid stranden af en ström? Jo, för ögat tjusande var verkligen denna nejd; men om den var helsosam eller ej, det blir en annan fråga.
Den skogsdäld, hvarest Lowood låg, var ett tillhåll för osunda och farliga dimmor, och med den vaknande våren vaknade äfven smittsamma sjukdomar. Dessa smögo sig in i »de faderlösas fristad», frossor och febrar spredo sig i den fullpackade skolsalen och sofrummet, och innan maj var inne, var skolan förvandlad till ett sjukhus.
Sjukdomarna funno oss försvagade af den knappa födan och vårdslösade förkylningar, och de flesta af oss voro redan färdiga att emottaga smittan. Af 80 flickor lågo 45 på en gång sjuka. Då sletos af sig sjelfva den vanliga ordningens band. De få, som fortfarande bibehöllo helsan, erhöllo så godt som en obegränsad frihet, emedan läkaren föreskrifvit en nästan oupphörlig kroppsöfning såsom det bästa förvaringsmedel emot smittan; och ingen skulle heller haft tid att vaka öfver oss och hålla oss i ordning. Miss Temple egnade hela sin tid och all sin uppmärksamhet åt de sjuka; hon vistades ständigt i sjukrummet och lemnade det blott för att njuta några timmars hvila på natten. De andra lärarinnorna voro fullt upp sysselsatta med att packa in och göra andra nödvändiga förberedelser till deras afresa, hvilka voro nog lyckliga att ega vänner och anhöriga, med både förmåga och vilja att förflytta dem bort från detta smittans hemvist. Många, som redan blifvit smittade, foro hem blott för att dö der. Somliga dogo i skolan och begrofvos hastigt och i tysthet, då denna sjukdoms natur förbjöd allt dröjsmål.
Under det sjukdomen sålunda hade blifvit en ständig invånare vid Lowood, och döden dess flitiga gäst, under
