Sida:Jane Eyre (sv).djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
jane eyre.

originel, och dels emedan hon hade ett sätt som behagade mig. Några år äldre än jag, kände hon mycket mer af verlden och kunde tala om för mig saker, hvartill jag gerna lyssnade. Hos henne tillfredsstäldes min nyfikenhet och dessutom öfversåg hon helt och hållet med mina fe och tadlade aldrig hvad jag sade eller gjorde. Hon berättade gerna, och jag ville gerna veta skäl och orsaker; hon tyckte om att undervisa, och jag att fråga. Så fortforo vi att meddela oss med hvarandra och hemtade på detta sätt af våra samtal ett stort ömsesidigt nöje, om också ingen synnerlig förädling eller undervisning deraf var en följd.

Men hvar var då, under tiden, Helena Burns? Hvarföre tillbragte jag ej i hennes sällskap dessa frihetens herrliga dagar? Hade jag väl förgätit henne, eller egde jag så litet inre värde, att jag tröttnat vid hennes rena och oskyldiga sällskap? Utan allt tvifvel var den omnämda Mary Anne Wilson mycket underlägsen min första bekantskap; Mary Anne kunde endast omtala muntra och roande berättelser eller meddela mig några små pikanta sqvallerhistorier, hvilka jag just icke tyckte vara så ledsamma, då deremot Helenas samtal voro af den beskaffenhet, att de ingåfvo dem, som hade den lyckan att få njuta deraf, smaken för långt högre och ädlare nöjen.

Så var det verkligen, kära läsare och läsarinnor; och jag kände och visste det ganska väl; och ehuru jag är en bristfällig varelse med många fel och få förtjenster, ledsnade jag dock aldrig vid Helena Burns’ sällskap och upphörde aldrig att för henne hysa en känsla af den innerligaste, den ömmaste och vördnadsfullaste tillgifvenhet. Och huru kunde det väl vara annorlunda, när Helena, alltid och under alla omständigheter, bevisade mig denna ömma och trofasta vänskap, som aldrig stördes, aldrig förbittrades af något nedstämdt eller retligt lynne. Men Helena var sjuk för närvarande; hon hade för några veckor varit skild ifrån mig och förflyttad till jag vet ej hvilket rum i öfra våningen. Hon fanns ej, hade man sagt, i den delen af bygnaden, som blifvit inredd till sjukrum för feberpatienterna, ty hennes sjukdom var ej typhus, utan lungsot; och med lungsot förstod jag i min okunnighet någon trånsjuka, som tid och omvårdnad helt säkert skulle bota.