möjligen kunde stappla och sjunka ned och försvinna i detta kaos. Under det jag sysselsatte mig med dessa nyvaknade tankar, hörde jag porten öppnas; mr Bates kom ut från bygningen, och med honom följde en sköterska. Sedan hon hade sett honom stiga upp på hästen och rida sin väg, återvände hon uppåt bygningen; jag skyndade fram till henne.
»Huru är det med Helena Burns?»
»Mycket dåligt,» var svaret.
»Är det för hennes skull som mr Bates varit här nu?»
»Ja,»
»Och hvad har han då sagt om henne?»
»Han sa’, att hon inte kommer att stanna här länge.»
Om jag dagen förut hört detta yttrande, så skulle jag dervid endast fattat det begrepp, att hon snart komme att blifva förflyttad till Northumberland, till sitt hem. Jag skulle då ej ha anat, att man kunde mena det hon var nära döden; men nu fattade jag det genast. Jag insåg klart, att Helena Burns nu räknade sina sista dagar i denna verlden, och att hon snart skulle vända åter till de saliga andarnas verld, om någon sådan verld funnes till. En hemsk fasa bemäktigade sig mina sinnen, en känsla af djupaste sorg genombäfvade min hela varelse; jag erfor en längtan, en brinnande outsäglig trånad att få se henne, och jag frågade sköterskan, i hvilket rum hon låg.
»I miss Temples rum,» svarade denna.
»Får jag gå upp och tala med henne?»
»Nej, kära barn; det tror jag visst inte. Men nu är det tid för er att gå in; ni kan förkyla er, om ni stannar ute sedan daggen fallit.»
Sköterskan gick in genom stora porten och stängde den efter sig; jag gick in genom den lilla sidoporten, som ledde inåt skolsalen. Jag kom helt lagom; klockan var nio, och miss Miller tillsade just i detsamma eleverna att gå till sängs.
Det kunde vara omkring två timmar senare, ungefär klockan elfva, då jag, som ej var i stånd att somna och af den fullkomliga tystnaden i sofrummet förmodade att alla kamraterna hade fallit i djup sömn, helt sakta steg upp, tog min vida blus öfver min nattdrägt och barfotad smög mig ut ur rummet, för att begifva mig till miss
