’Född är förlossaren från dödens smärta,
en ädelsten, hvars glans belyser världen,
i C̦akyalandet midt bland parkens blommor
han föddes — därför, siare, vi glädjas.
Bland alla varelser är han den högste,
skapelsens herre, världens starke hjälte,
i enslig skog han andens rike grundar,
med lejonrop han frälsningen förkunnar.’
Då siarn detta hört, han skyndsamt nedsteg
från gudars boning, sina steg han styrde
mot C̦akyastaden — där han ifrigt sporde:
’säg, hvar är gossen, låt mig skåda honom!’
Och C̦akyafurstarne framburo barnet,
som glänste guldet likt bland härdens flammor
och strålade af höghet och af hälsa —
de barnet visade för gamle siarn.
När han det såg likt eldens röda låga,
likt månen, stjärnors herre, högt på himlen,
likt gyllne höstsol löst från molnens slöjor,
hans hjärta fylldes utaf ljuflig glädje.
I rymden höllo höge gudars skaror
en solskärm hopsatt utaf tusen skärmar,
på stafvar utaf guld sig fläktar rörde,
osynlig hand dem svängde högt i rymden.
Ett smycke likt såg siarn barnet stråla,
ett gyllne smycke lagdt på bädd af siden,
en solskärm hvit han såg i höga himlen —
då tog han gossen glad i sina armar.
Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/11
Den här sidan har korrekturlästs
9
