10
När i sin famn han höll det höga barnet,
den vise siarn, tydaren af tecken,
i ljuf hänryckning talte dessa orden:
’han är det yppersta af alla väsen’.
Men när han mindes då sin snara bortgång,
han sorgsen blef och bittra tårar fällde;
då furstarna bedröfvad siarn sågo,
de sporde: ’skall väl barnet faror möta?’
Då talte siaren till fursteskaran:
’nej, inga faror lura på hans lifsstig,
ej något hinder ser jag på hans bana —
ack, frukten ej, han föddes till att segra.
Den högsta vishet detta barn skall vinna,
skall grunda frälsningsriket här på jorden,
barmhärtig, sökande blott högsta renhet
han trognas skaror samla skall omkring sig.
Ej lång tid till mitt jordelif skall vara,
utsläckas skall det, innan han nått målet,
ej skall jag höra få den högstes lära —
därför jag sörjer, ack, för intet annat.’
Bland furstars släkt det glada budskap spriddes,
när det var gjordt, gick siarn bort ifrån dem,
och för sin systers son, som honom följde,
bebådade han fromt den högstes lära.
’En helig, upplyst Buddha frälsningsvägen
beträdt’ — när sådant budskap du får höra,
till honom dig begif, spörj om hans lära
och för i hans beskydd en helig vandel’.
