velat finna mellan bibeln och buddhismens religiösa urkunder påträffas i det tredje evangeliet. Betänker man de fakta, som här ofvan i största korthet skisserats, skall man väl snarare finna det troligt än motsatsen, att vi i evangeliets Simeonslegend ha en kristnad version af den gamla buddhistiska berättelsen om Buddhabarnet och siaren Asita Devala.
Låtom oss efter denna lilla utvikning återvända till de buddhistiska texternas skildringar af religionsstiftarens lif. De underrättelser, som de gifva oss om hans barndoms- och ungdomsår, äro ej synnerligen många eller innehållsrika, och vi kunna väl på goda grunder antaga, att hans lif ej mycket afvek från det, som fördes af yngre personer tillhörande samma samhällsklass som han själf. I de berättelser, som en senare tid lagt i Buddhas egen mun, framhålles gång på gång den utomordentliga lyx och öfverflöd, som rådde vid det lilla hofvet, och den unge prinsen synes icke ha behöft undvara någon af de njutningar, som en öfverförfinad kultur kunde erbjuda en ung, rik och förnäm man, hvars enda sysselsättnig var att pröfva dem alla. Det berättas till och med, att konung C̦uddhodana af en öfverdrifven ömhet för sin son i grund försummat hans utbildning äfven i det, som ansågs vara en ung fursteättlings förnämsta sysselsättning, nämligen vapenyrket. Vid sexton års ålder blef prinsen förmäld med en kusin, dotter till härskaren i en liten stad ej långt från Kapilavastu. Intet syntes numera fattas i hans lycka, och det tycktes knappast vara att befara, att den spådom skulle gå i uppfyllelse, som uttalades vid prins Siddhārthas födelse, den att han i sinom tid
