var han lärjunge till någon mer eller mindre berömd vedalärare och hade att under sin ganska långa utbildningstid icke blott tillägna sig en grundlig förtrogenhet med de heliga böckerna utan också iakttaga en blind och obrottslig lydnad mot sin lärare och utan tvekan sätta hvarje hans befallning — vore den än så orimlig — i verkställighet. Under andra delen af sitt lif var han präst och fyllde på samma gång sin plikt mot samhället och släkten, ty något celibat kände det indiska prästståndet icke — tvärtom, aflandet af söner, som kunde bringa offer åt fädernas andar och i sin tur fortplanta släkten, ansågs vara ett af de verk, som voro oundgängliga för en salig tillvaro efter döden. När emellertid bramanen grånat under utförandet af denna sin samhälleliga plikt, då var det tid för honom att utträda ur det husliga lifvet och blifva munk — i de två sista stadierna af sitt lif var han först en eremit, som i skogarnas enslighet under askes och meditation sökte förbereda sig på lifvet efter detta, och till sist hade han att vandra kring som tiggarmunk, till dess döden kom och befriade honom.
Kanhända, kunde man ju invända, är denna skematiska indelning af lifvet dock blott en vacker tafla utan direkt motsvarighet i verkligheten. Ty oss förefaller ju ett dylikt på förhand noga uppgjordt och afgränsadt skema för lifvet snart sagdt som en absurditet, då det ju så godt som fullständigt utesluter hvarje tanke på en individens fria utveckling. Men i Indien var och är förhållandet ett annat. Det kan icke lida något tvifvel, att det funnits mängder af hinduer, hvilka aldrig genomgått alla, kanske icke ens
