Hoppa till innehållet

Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

något af ofvan beskrifna stadier, och som dock ansågo sig och ansågos ha lika goda anspråk på att höra till bramankasten för det. Men å andra sidan voro dock säkert de i pluralitet, som uppfyllde dessa föreskrifter och det uppstod på detta sätt inom bramankasten en stor mängd af asketer och munkar, af hvilka ofta flera eller färre slogo sig tillsammans för att i skogarnas ensliga gömmen begrunda och diskutera det stora problem, som alltid utgjort och alltid skall utgöra föremålet för åtminstone en del af mänsklighetens största intresse och största oro — problemet om lifvet efter detta. Det är dessa enslingar, som omkring tusen år före vår tidräknings början — ja, kanske än längre tillbaka i tiden — lagt den första grunden till indernas af oss så litet kända och dock så rika och djupa filosofi och det är också i denna asket- och munkinstitution, som buddhismen ytterst har sina rötter.

För dessa filosofer framställde sig tillvaron under den hemskaste af alla former — deras tänkande behärskades af läran om reinkarnationen, eller som den vanligen kallas själavandringen. Att födas och åter födas, att dö och åter dö, att genomlefva millioner och åter millioner existenser som människa, gud, invånare i något helvete, gengångare eller djur, det var det öde, som var bestämdt åt hvarje individ, som af evighet existerat inom universums gränser — och det är ju en tanke så kvalfull, denna om det rastlösa irrandet från existens till existens, att man icke bör förvåna sig däröfver, att all indisk filosofi från början ställt som sitt mål att erhålla förklaring öfver, genom hvad medel man kunde vinna förlossning från existensen, vare sig