18
boningar till ett lif i försakelser och umbäranden, där de hoppades att vinna frid för sina själar, som marterades af de fasansfulla tankarna på hvad som skulle komma.
I en omgifning, som umgicks med dylika tankar och föreställningar, uppväxte också den unge prins Siddhartha. Traditionen berättar, att det redan vid hans födelse blifvit förutsagdt, att han skulle komma att flykta från världslifvet till följd af de tankar, som åsynen af en åldring, en sjukling, ett lik och en munk skulle ingifva honom, och att verkligen också genom gudarnes tillskyndelse dessa fyra visades honom. Vare därmed huru som hälst — troligen hade prinsen redan länge hyst tankar på att blifva en helig asket och såsom sådan grunda ett frälsningens rike, innan han satte sitt beslut i verkställighet. Natten efter den dag, på hvilken hans son Rāhula blifvit född — så berätta källorna — öfvergaf han hus och hem, maka och barn och drog ut i hemlösheten. Berättelsen omtalar, huru han före afskedet från sitt hem i den tysta natten stod vid tröskeln till det gemak, där hans unga gemål hvilade med sin nyfödde son vid bröstet. Ett ögonblick tänkte han gå fram och till afsked stryka med handen öfver barnets hufvud, men han besegrade äfven denna den naturligaste af alla känslor, i det han tänkte: “när jag blifvit en Buddha, skall jag komma igen och återse min son“.
Efter att först ha besökt tvänne berömda lärare, hos hvilka han dock icke kunde finna vägen till den frälsning, som han sträfvade efter, irrade han en tid omkring från ort till ort, lifnärande sig af den torftiga spis, som barmhärtiga händer räckte honom i form af allmosor. Slutligen kom han till en plats, vid namn
