denna förlossning skulle framställa sig under formen af den högsta salighet eller den fullständigaste förintelse. Då vi senare, när det blir frågan om den lära, som Buddha förkunnade, skola något närmare skärskåda denna filosofi, vilja vi t. v. lämna den åsido — vare det nog sagdt att reinkarnationsläran mer än allt annat var det, som dref massor af personer ur Indiens förnämsta familjer ut från hus och hem för att i ensligheten söka tillkämpa sig förlossning ur existensernas eviga kretslopp. Och det blef icke endast bramanerna förbehållet att på detta sätt strida sig till frid för sina själar — legenderna berätta oss, hur mäktiga konungar lämnade sina riken och sina sörjande undersåtar, hur stora jorddrottar och köpmän öfvergåfvo förmögenheter, mot hvilka det, som vår tids millionärer kunna ha att komma med, förefaller som en ren obetydlighet, för att utan ägodelar, torftigt lifnärande sig på barmhärtiga människors allmosor, söka under späkningar, fastor, en helig vandel och ständigt betraktande af denna världens tomhet och intighet förvärfva den frälsning, som i deras ögon var för mer än alla riken och ägodelar på jorden. Och icke blott gubbar, som stappla på grafvens brädd, rekrytera denna här af andens stridsmän, nej, ynglingar ur förnäma familjer, för hvilka lifvet endast syntes vara en dans på rosor, unga veklingar, som redan smakat allt, hvad världen kunde bjuda dem af njutningar, grepos af denna fasa för ständigt återkommande födelse och död och flydde — kastande ifrån sig allt, hvad som dittills synts dem dyrbart och eftersträfvansvärdt, fyllda af äckel för det världsliga och allt hvad därtill hörer — bort från sina palats liksom från pestsmittades
