22
spets. Dock — plötsligt, efter åratals fruktlösa ansträngningar slog det honom, att detta var en väg, som icke ledde till sanning. Och utan att fråga efter sin omgifnings gillande eller ogillande, beslöt han att genast öfvergifva denna askes, som icke bragte någon vinning med sig. Han begynte att åter intaga tillräcklig föda och återtog helt och hållet ett med naturens ordning öfverensstämmande lefnadssätt. Följden häraf blef, att de kringliggande byarnas invånare förlorade den tro på hans helighet, som de dittills hyst, och att de fem ofvan omtalade asketerna med förakt vände sig ifrån honom och begåfvo sig till en annan trakt. Lämnad åt sig själf vann han dock snart den upplysning, han så länge förgäfves sökt.
Då han här i stillhet öfvertänkte de högsta tingen klarnade hans sinne mer och mer, begärelserna och den gnagande orostanken bragtes mer och mer till ro. Och slutligen inbröt det dygn, från hvilket de rättrogna buddhisterna räkna sin Mästares tillvarelse som Buddha. Det dygn, under hvilket han vann vissheten om, att allt, som uppstår, också är underkastadt förgängelse, att det världsliga är intet, det andliga allt, och att för den som i grund kan frigöra sig från begärelsen efter sinnenas värld gifves det icke mer någon återfödelse.
Texterna berätta, att den helige hade sin uppehållsplats vid foten af ett väldigt fikonträd, där han i stillhet och ro hängaf sig åt meditationer. Och på kvällen före den natt, under hvilken han skulle vinna den högsta visheten, kom Māra, personifikationen af det onda, som bor i begärelsen, herren öfver världen och dess lusta, till honom och uppmanade honom att
