dar, som sågo mig: ’asketen Gotama är död’, andra åter sade: ’asketen Gotama är icke död, han ligger just nu i själatåget’. Och åter andra sade: ’asketen Gotama är icke död, ej heller ligger han i själatåget. Asketen Gotama är en helig man, och sådant är en helig mans lif.’
Därefter tänkte jag: ’om jag nu skulle njuta blott helt litet föda åt gången, en handfull i sänder af bönvälling eller vickervälling eller ärtvälling’. Och jag njöt blott en handfull i sänder, och då jag gjorde det, blef min kropp omåttligt utmärglad. Mina leder blefvo som knutarna på torra grässtrån i följd af den ringa näringen; mitt säte blef som en kamelhof i följd af den ringa näringen; min ryggrad böjde sig ut och in som en virad fläta i följd af den ringa näringen; mina refben blefvo brutna och utstående som taksparrarna på ett förfallet hus i följd af den ringa näringen; liksom man i en djup brunn ser vattenspegeln långt nere, så såg man mina ögonglober ligga insjunkna i ögonhålorna i följd af den ringa näringen; liksom en bitter gurka, som klyfves, medan den ännu är omogen, skrumpnar och torkas ihop af vinden och solvärmen, så skrumpnade och torkade huden på mitt hufvud i följd af den ringa näringen. Och när jag ville vidröra huden på min mage, rörde jag vid min ryggrad, och när jag ville vidröra min ryggrad, rörde jag vid huden på min mage; så tätt klibbade huden på min mage fast vid min ryggrad i följd af den ringa näringen.“
Ännu andra ställen i de gamla texterna berätta om, hur han dref dessa omänskliga späkningar till sin
