fick ej länge vänta på sitt straff: när han ville uppsöka Buddha och nalkades den plats, där Mästaren uppehöll sig, öppnade sig plötsligt jorden och uppslök honom — han sjönk, säger legenden, ned i det understa helvetet för att under en världsålder lida straffet för sina synder.
De sista åren af Buddhas lif synas ha förflutit lugnt. Åtminstone höra vi öfver hufvud taget ingenting om hans lefnad från tiden för tvistigheterna med Devadatta och till hans åttionde år, under hvilket han skildes hädan. Ty om underrättelserna äro sparsamma eller alls inga rörande hans senare lefnadsår, äro de i stället så mycket rikligare, när det gäller de sista månaderna, han tillbragte här på jorden. Den gamla och berömda text, som kallas »Boken om det stora nirvāna», skildrar nämligen utförligt och i ett vackert, ålderdomligt språk Buddhas sista vandring och de tal och förmaningar, hvarmed han uppbyggde sina trogna timmarna näst före sin död.
Ajātac̦̦atru greps snart efter Devadattas död af ånger öfver sina brott. I en gammal text berättas det, huru han under den s. k. »lotusnatten» — fullmånsnatten i oktober månad — satt på taket af sitt palats, omgifven af ministrar och hofmän. »Då utropade», heter det, “Magadhakonungen Ajātac̦̦atru, son af Vedehī[1], följande: ’skön är i sanning denna månskensnatt, härlig är i sanning denna månskensnatt, hjärtat fröjdar sig i sanning åt denna månskensnatt, lyckliga tecken visar i sanning denna månskensnatt. Hvilken
- ↑ Hans moder var en prinsessa från Videha-riket.
