42
asket eller braman skall jag höra, som, när jag hör honom, kan skänka mitt hjärta frid?’ Hofmännen och ministrarna förordade den ene efter den andre af de lärare, som på den tiden ägde stor berömmelse, endast lifläkaren Jīvaka satt tyst, och då konungen frågade honom: ”hvarför tiger du, vän Jīvaka? svarade han: ’herre konung, i min mangopark dväljes han, den ärevördige, helige högste Buddha, med en stor skara lärjungar, med 300 munkar. Om honom, den ärevördige Gotama, går denna härliga lofsång genom världen: han, den ärevördige, är den helige, högste Buddha, den allvetande, den lärde, den välsignade, som känner världarne, den högste, som betvingar människorna liksom man tämjer en tjur, gudars och människors lärare, den ärevördige Buddha. Herre, begif dig dit och hör den ärevördige. När du, herre, hört den ärevördige, så skall ditt sinne finna ro.» Och Ajātac̦̦atru lydde Jīvakas maning: med ett lysande följe af hofmän och tjänare, ridande på elefanter och hästar, under ljudet af trummor, tamburiner och cymbaler begaf han sig i den härliga höstnatten till den park utanför staden, där Buddha befann sig. Och Mästaren höll för honom den predikan, som handlar om »en rätt askets belöning»; efter att ha hört denna, bad Ajātac̦̦atru den helige om tillgift och blef från den stunden en trogen anhängare af hans lära.
Kort därefter beslöt Ajātac̦̦atru att underkufva ett förbund af fristater, kalladt Vajji-staterna, de rika städerna utmed loppet af Ganges. För att höra Buddhas mening om hur detta krig skulle utfalla, sände han en af sina ministrar till Mästaren; denne svarade blott,
