64
inför denna kedja af orsak och verkan, där åtskilliga af de olika leden synas stå i så ytterst litet sammanhang med hvarandra, en uppräkning, som snarast tyckes vara mycket löst hopfogad af ett par kortare uppräkningar, hvilka i grund och botten synas säga ungefär detsamma. Men vi måste också taga i betraktande två omständigheter vid bedömandet af denna underliga tankekonstruktion; dels att Buddha, som säkerligen var vida mer religionsstiftare än filosof, nog aldrig haft för afsikt att gifva en i strängt logiska former innesluten förklaring för alltings tillblifvelse, utan endast ville gifva en utveckling af orsak och verkan, som någotsånär kunde tillfredsställa »lärdt folk», och att han säkerligen gjorde detta i stark afhängighet af sina lärare, och dels att dessa lärare säkerligen tillhörde rationalisterna. Men dessa indiska rationalister hade en helt annan syn på alltings tillblifvelse, än den vi äro vana att anlägga: för dem existerade, som redan antydts, från evighet till evighet tvenne från hvarandra skilda grundprinciper, anden och materien; men medan vi anse tänkandet och öfver hufvud taget de andliga funktionerna såsom icke materiella, betraktade de indiska rationalisterna tankeorganet såsom en från själen helt och hållet skild, materiell produkt, såsom bestående af en substans på samma sätt som jord, vatten o. s. v., ehuru en substans af oändligt mycket finare sammansättning. Och denna »tankesubstans» manifesterade sig i de yttre sinnena, så till vida som t. ex. synsinnet hade till underlag en »synsubstans», hörselsinnet en »hörselsubstans», o. s. v. »Tankesubstansen» tillika med dessa egendomliga inre motsvarigheter till de
