yttre sinnena voro åter i sin tur satta i verksamhet af de själsliga dispositionerna, om hvilka vi förut talat. Och hela denna kombination af inre substanser bildade en finare, osynlig, men dock materiell, inre kropp, ett hölje för själen, som icke förintades på samma gång som kroppen, utan åtföljde själen på dess vandring, ända till dess genom ernåendet af det verkliga vetandet och de själsliga dispositionernas utplånande själen befriades från denna följeslagare. Om vi taga detta i betraktande och tänka oss, att Buddha i sin kausalitetskedja säkerligen velat gifva en förklaring af individens psykiska och fysiska utveckling på en liknande grund, skola vi kanhända lättare ana det riktiga sammanhanget mellan de olika lederna i kedjan.
Men kausalitetskedjan innebär icke blott en förklaring af den andra af de fyra ädla sanningarne, den om lidandets uppkomst; den ger också en anvisning om, hur lidandets upphäfvande tillgår. Benarespredikan sade med sina enkla ord: “och detta, I munkar, är den ädla sanningen om lidandets upphäfvande: upphäfvandet af begäret genom lidelsens fullständiga förintelse, att förkasta begäret, att göra sig kvitt det, att lösa sig från det, att icke gifva det någon hemvist“. Och genom upphäfvandet af det ena ledet efter det andra i kausalitetskedjan förintas slutligen också det sista grundlaget för all existens, okunnigheten, icke vetandet, och de själsliga dispositionerna för en ny existens utplånas. Härmed är också själen helt och hållet frigjord från allt sammanhang med världen, och fastän ej döden omedelbart inträder, utan individen lefver sitt bestämda lifsmått ut, är detta endast ett skenlif, under hvilket
