’Gotama, en dylik fråga är oriktig. Ty en eld, som underhålles genom förbränningen af halm och trästycken, säges vara slocknad, då detta bränsle är förtärdt, och intet annat kommit i stället, så att elden är utan näring.’
Just på samma sätt, Vaccha, förhåller det sig med all gestalt, genom hvilken man kunde säga, att den fullkomlige existerar: den är förbi, uppryckt med roten, förintad, kan icke vidare återfödas. Den fullkomlige, Vaccha, är förlossad från begreppet gestalt, han är djup, omätlig, outrannsaklig som den stora oceanen. Det är icke riktigt att säga, att han återfödes, ej heller, att han icke återfödes, det är icke heller riktigt, att han både återfödes och icke återfödes, eller att han hvarken återfödes ej heller icke återfödes.’“
Af dessa båda samtal framgår med den största tydlighet, att Buddha öfverhufvudtaget afböjde att gifva svar på en hel mängd frågor, rörande hvilka diskussionens vågor säkerligen gingo höga inom Indiens filosofskolor. Därigenom har han från början bestämdt ställt sig utanför hela detta meningsutbyte om världens evighet, om själens identitet med kroppen o. s. v., och det helt enkelt af den anledningen, att dessa frågor voro utan all betydelse för den frälsningslära, som han förkunnade. Ty dessa filosofer, som ansågo, att det allenasaliggörande vetandet, det som förde till den högsta frid och till förlossning från karman och återfödelse, bestod i att finna svaret på en eller flera af dessa invecklade spekulationer, de hade från början utestängt det stora flertalet af mänskligheten, hela den stora massan, som hvarken hade håg eller för-
