76
ståelse för dylika spetsfundigheter, från sin frälsningsväg. Icke så Buddha: i sitt oändliga medlidande med, sin allt omfattande kärlek för hela mänsklighteen, ja, för allt lefvande, ville han visa vägen för alla till frälsningens rike. Den mäktige konungen, härskaren öfver millioner människor eller bramanen, som yfdes öfver sin kunskap i urkunderna och offerritualen, voro icke ett grand mer berättigade eller mera lämpliga för frälsningen än den arme daglönaren eller trälen, hvilka aldrig haft eller kunde få tillgång till någon boklig lärdom. Det kan vara sant, att Buddha själf aldrig upphörde att känna sig som en furste icke blott i andens rike, utan också af födsel, och att en stor del af hans förnämsta lärjungar härstammade från högadliga eller bramanfamiljer; men han har själf vid många tillfällen med skärpa framhållit, att han icke gjorde anseende till person, att han gärna bland sina lärjungar mottog äfven personer ur de lägsta samhällsklasser, blott de icke voro behäftade med allt för svåra moraliska lyten. Buddha har aldrig sökt uppträda som social reformator: för honom var kastväsendet helt enkelt ett axiom liksom reinkarnationsläran, och han har säkerligen icke hyst någon tanke på att söka afskaffa det eller ens göra det annorlunda. Men han har däremot bestämdt visat, att för honom spelade kasten ingen roll — allt berodde på, om den rätta sinnesriktningen förefanns, icke därpå, om en person händelsevis hörde till en högre kast eller en förnämare familj än en annan. Och gent emot bramanernas öfverdrifna anspråk på alla slags företrädesrättigheter, äfven andliga, och deras måttlösa
