Hoppa till innehållet

Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
83

talar i sina edikt upprepade gånger om, att alla offer och fester, vid hvilka slaktandet af djur ägde rum, numera aflysts i hans rike, ja, icke ens i konungens eget kök, där fordom tusentals djur dagligen aflifvats, fick numera sådant förekomma. Öfverallt mötes man af samma rädsla för att tillfoga något lefvande skada.

Indien har alltid varit ett toleransens land och buddhismen har i detta fall ingalunda förnekat sitt indiska ursprung. Visserligen kunde man nog så tappert strida med ord, när det gällde att vederlägga motståndares meningar — t. o. m. emot att härvidlag gå för långt varnar Ac̦oka i ett af sina edikt — men att söka med hjälp af yttre våld påtvinga en person sina egna åsikter i religiösa frågor, det är en tanke, som man till indernas heder måste säga alltid har varit dem främmande. Korståg, kättarförföljelser och inkvisition ha aldrig haft sitt hemland i Indien, och religiösa blodbad ha där aldrig förekommit, innan islam, som ju öfverallt sökt sprida sina läror med eld och svärd, vann insteg i landet. Gent emot denna våldets religion stodo buddhisterna försvarslösa, och det faktum, att Buddhas lära försvunnit från det indiska fastlandet, beror nog uteslutande på muhammedanskt inflytande, icke på utrotningskrig från bramanskt håll.

Det första ledet i den “heliga, åttafaldiga vägen“ var således rätt tro och grundprincipen för den, som omfattar den rätta tron, är, kunna vi tryggt säga, kärleken. Denna rätta tro, denna allt lefvande i lika mått omfattande kärlek visar sig naturligtvis i ett rättfärdigt lif, en helig och ostrafflig vandel. Därför kan man också säga, att de följande stegen på det