Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

rättas väg: rätt beslut, rätt tal, rätt handling och rätt lif icke äro annat än yttre kännetecken på, att en rätt tro är till finnandes.

Främmande förefalla oss däremot rätt askes och rätt försänkning (tankekoncentration). Om buddhismen i fråga om kärleken stod på väsentligen samma ståndpunkt som kristendomen, skola vi däremot här finna en af grundolikheterna dem emellan, en punkt, där buddhismen i religiöst djup står tillbaka för kristendomen. Den sanne kristne vänder sig både i glädje och sorg till sin Gud, han talar till honom som till en äldre och vis vän, han meddelar honom i brinnande bön sin nöd och sina bekymmer och utbeder sig hans råd och hjälp. Bönen, i sin högsta, rent ekstatiska form ett uttryck af den varmaste och innerligaste hängifvenhet för Gud, är nästan ett magiskt medel att uppnå, hvad man hoppas och tror, det är den troende själens brinnande längtan att kunna sätta sig i personlig beröring med det högsta väsendet, själens eget ursprung. Buddhismen har ingen bön, ty till hvem skulle den riktas? Det är visserligen sant, att den senare urartade buddhismen — isynnerhet bekant är ju förhållandet i Tibet — utbildat bönen ända därhän, att den är ett i tid och otid användt meningslöst rabblande af för den bedjande själf obegripliga ord, men Buddhas egen lära kände ingen bön, ty den hade ingen gud. Visserligen har Buddha aldrig förnekat existensen af den indiska folkreligionens gudar, tvärtom; men dessa gudar intaga inom hans lära gent emot de heliga en så underordnad ställning, att någon hänvändelse till dem ju aldrig kan komma i fråga. Och om någon bön till Buddha kunde ju icke