Hoppa till innehållet

Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

handling än invigningen, upptagandet i församlingen och de med kortare mellanrum återkommande församlingarna för afläggande af bikt och gifvande af aflösning. Karaktäristisk för Buddhas uppfattning af sitt samfund är också, att han icke utsåg någon efterträdare, som vid hans bortgång kunde öfvertaga chefskapet inom församlingen: tvärtom framhåller han i sitt sista samtal med Ananda, att det är läran och munkreglerna, som skulle bli munkarnes lärare, och vi veta ju, att han bestämdt afvisade Devadatta, som begärde att få öfvertaga ledningen af församlingen. I detta fall torde Buddhas uppfattning ha stått i bestämd motsats till den, som hyllades af andra indiska religionsstiftare och grundläggare af ritualistiska och filosofiska skolor.

Till det allra äldsta inom den buddhistiska kanon höra säkerligen de ursprungligaste, ganska korta reglerna öfver disciplinens grundprinciper delade i tvenne afdelningar: en för munkarna och en för nunnorna. Kring dessa formelartade regler, som säkerligen till god del härstamma från Buddha själf, har sedermera en mycket vidlyftig disciplinarisk litteratur uppvuxit, hvilken in i de minsta detaljer reglerar munkarnes och nunnornas lif och som återför alla dessa pedantiska föreskrifter till mästaren själf, liksom öfverhufvudtaget hela den nästan oöfverskådliga kanoniska litteratur, som uppstått inom buddhismen och dess olika sekter, småningom kommit därhän att till största delen utgifva sig för att vara Buddhas egna ord. Att detta är grundfalskt behöfver knappast sägas. Hvad nu först de disciplinariska föreskrifterna angår, voro dessa nog på Buddhas tid tämligen enkla och innehöllo antagligen