blott ej alltför många utläggningar om en del olika förseelser och de för dessa stadgade straffen samt några regler om upptagandet i församlingen och firandet af högtidsdagarna.
Nästan hvem som helst kunde vinna inträde i munksamfundet. Uteslutna voro endast en del gröfre förbrytare, personer behäftade med svåra lyten t. ex. lama och döfstumma, samt lifegna och soldater. Men äfven från dessa regler kunde en och annan gång undantag gifvas. Så veta vi, att en lärjunge, som upptogs i församlingen af Buddha själf och sedermera förvärfvade stort rykte för helighet, varit en ökänd röfvare och mördare. Invigningen, som enligt nutida berättelser från Ceylon ännu i hufvudsak liknar den inom det allra äldsta samfundet brukliga, var af två slag. Den första invigningen skedde, då man vände sig från det världsliga lifvet och ingick i orden, då man blef novis. Detta skedde genom att anlägga tonsur och munkdräkt samt tre gånger uttala den ofvan anförda formeln: “jag tager min tillflykt till Buddha, till läran och till församlingen“. Därefter tillbragte man en tid som novis före den andra invigningen, genom hvilken man i verkligheten blef munk. Denna måste äga rum inför ett mindre antal af munkar: den som skulle invigas måste högtidligen bedja om upptagande i församlingen och förklara, att intet hinder förelåg från anförvanters eller myndigheters sida. Därefter upptogs han högtidligen till medlem af samfundet genom ordföranden i den tillstädesvarande församlingen och erhöll en del råd om, hur han hade att förhålla sig under sitt munklif. Genom invigningen var man ingalunda för alltid
